Dagen är här.
Dagen då jag blir ytterligare ett år äldre. Ett solvarv är till ända. Dagen är här, då solen står som längst, dagen är längre än natten. Det symboliserar liksom vem jag är och jag lever som jag lär. Jag tror alltid att dagen är längre än vad den är. Den eftermiddag för 25 år sedan föddes jag i en solig eftermiddag då mamma låg i sjukhuset, besviken över att inte få vara ute i det fina vädret, 21 juni 1985, en varm midsommarafton. Då kom jag. Helt plötsligt finns jag här och skulle göra det i kommande 25 år. Fram till kvällen innan dagen som är officiellt för min födelse. Jag gör nu några återblickar för att hylla livet, för att hylla alla lärdomar jag har fått genom livets ibland snåriga men ack lärorika resa.
Hylla livet är att ta hand om hälsan. Mina föräldrar tyckte att det var viktigt att äta vitaminer när jag var liten. Därför är mitt tidigaste minne är när jag tiggde och tjatade på pappa om att jag skulle få ta en (flera) skedar av Sana-Sol som smakade så gott. Jag var arg och slog i kylskåpet för pappa sa nej. Gud vad arg jag var, jag grät framför spegeln bara för att se mig själv ledsen. Tidiga tecken på självömkan, tydligen eller talang på skådespeleri, välj vilken ni.
Att också hylla livet är att när man förstod att man finns till! Min allra första puss från någon annan än min pappa fick mig att öppna ögonen för världen därute. Det hände i dagiset, jag lekte tillsammans med en pojke som tydligen var småkär i mig för han gav mig en stor blöt puss och sprang iväg och gömde sig tills hans mamma hämtade honom. Känslan var svindlande, stort och det bekräftade att jag verkligen finns.
Att hylla livet är också att våga minnas jobbiga saker och se vad för erfarenheter det har gett personen. I högstadiet blev jag utfryst en period. Det var tufft att hantera, känslan av att vakna och vara rädd för en ny dag på skolan, det minnet kommer jag alltid att bära med mig, jag väljer att göra det till en erfarenhet och hjälpa andra utfrysta ungdomar och stävja mobbning, erfarenheten har gett mig också ett begrepp; ett socialt ansvar. Vad den är kan vi gå in på en annan gång.
Att våga följa sin egen väg, sina drömmar och stå för sin vilja är att våga hylla livet fullt ut! Att jag har gjort en fantastisk resa i livet beror på min envishet, drömmar och min stålvilja. Mest av allt är jag stolt över vandringen till Mount Everest Basecamp, en barndomsdröm infriades och där föddes det flera nya drömmar. Jag är också stolt över mitt arbete med projektet, det är också en annan dröm som infriades och jag är oändligt tacksam för det finns personer i omgivningen som uppmuntrar, stöttar och finns där. Vad vore jag utan dessa personer. Jo jag kommer att vara fortfarande Mia men inte vågat försöka.
Störst av allt är kärleken. Vad vore livet utan kärlek? Blir självklart en hyllning till kärleken! Familjen och vänner i all ära. Utan personerna skulle jag aldrig ha landat på fötterna. Kärlek har också ett annat eget speciellt kapitel. Alla mina kärlekar, gud vad kär jag var i kärleken. Det spelade inte roll liksom vem killen var, men känslan av att vara kär. Tonårskänslor kan vara enorma stora ibland. Jag har gått och tittat på killar som var så fina, gjort tarvliga försök till flirt, korta romanser som slutat med tårar. Tills Mannen med stort M tågade in i min värld. Mannen, du är det största som hänt i mitt liv. Du med din klokhet, lugn och äventyrlusta utmanar mig och min värld varje dag. Jag älskar dig oändligt mycket.
Grattis till mig själv! Jag ser framemot resan och undrar vart hamnen, framförallt hur hamnen ser ut. Vem jag är, vad jag blir, var är jag, hur ser mitt liv ut, när milstolpar sätts är frågorna som jag funderar över. Eller som Mannen säger, bättre inte fundera för mycket, enligt Humes lag kan vi inte vara säkra på att solen går upp imorgon. Så njut och lev i nuet, kära läsare!
